Jag borde egentligen läst boken så snart den kom ut, eller åtminstone efter att jag fått höra att jag citerats i den. Tyvärr blev så inte fallet och inte förrän nu har jag börjat läsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan. Det går snabbt, språket har bra flyt och det är lätt att hänga med i det. Dock ägnade jag ett gäng sidor åt att störa mig allt mer på Ekis Ekmans ständiga hopblandning av att sälja en tjänst och att sälja sig själv, något som jag alltid blir lika irriterad på i debatten om sexhandel. Så, som på beställning, dyker jag själv upp i boken precis efter detta avsnitt och hon gör ett försök att förklara sin syn. Efter att ha läst det är jag dock fortfarande av samma uppfattning och jag tänkte göra ett försök till att berätta varför.
Enligt Ekis Ekmans modell så har jag, Filip Wästberg och Petra Östergren gjort en avancerad trestegsraket när vi skriver om sexuella tjänster som tjänster och inte försäljning av en kropp:
jaget blir till kropp
kroppen blir till sex
sex blir till tjänst
Det är en intressant konstruktion som dock inte har något med mitt resonemang att göra.
Ekis Ekman använder konsekvent benämningen ”vara” för sexuella tjänster. I allmänt språkbruk brukar dock ”varor” och ”tjänster” vara två distinkt olika saker. Lika lite som en klippning hos frisören kan anses vara en vara, kan en sexuell tjänst anses vara en vara. Med Ekis Ekmans logik säljer en sexsäljare sin kropp, eller åtminstone sin vagina – alla sexsäljare verkar av någon anledning vara kvinnor i Ekis Ekmans värld – när hon säljer en sexuell tjänst. Med samma logik skulle en frisör sälja sina fingrar varje gång hon klippte någon, en inläsare av ljudböcker sålde sina stämband, sin tunga och sina läppar varje gång hon läste in en bok. Och så vidare.
Poängen är att en vara är något man tar med sig hem, medan en tjänst är något man utför med hjälp av sin kropp men som på intet sätt innebär att köparen tar med sig en del av dig. Att sälja sin kropp är semantiskt liktydigt med att köparen tar med sig din kropp och kan sälja den vidare. Om så är fallet är det inte längre handel med sexuella tjänster utan med människor som vi pratar, något som förekommer men då kallas det inte prostitution, ens av Ekis Ekman, utan människohandel, trafficking eller motsvarande.
Det är avsaknaden av denna distinktion som retar gallfeber på mig varje gång jag ska debattera sexhandel. Jag kan gärna debattera och ta del av statistik och vittnesmål. Det jag inte klarar av är ohederlig retorik, vilket är vad den gamla slagdängan om att ”sälja sin kropp” är. Säljer jag min kropp har jag den inte kvar i min ägo, punkt. Bestämmer jag över min kropp? Kan jag använda den som jag vill en halvtimme senare? Då har jag inte sålt den till någon! Då är den fortfarande min! Vad är det som är så fruktansvärt svårt att förstå med denna enkla semantik?
Jag ger mig inte in på debatten om legaliseringen av sexhandel eller andra delar. Det finns gott om inlägg på min blogg om detta och taggen sexköpslagen ger gott om läsning på ämnet. Jag ville med detta inlägg enbart – ännu en gång – förklara vad det är som stör i Ekis Ekmans med fleras argumentation. Den avancerade resonemangskedja som presenteras i Varat och varan har inget att göra med hur jag resonerar och sannolikt är det inte många andra som resonerar så heller. På samma sätt lägger Ekis Ekman orden i munnen på många debattörer, genom att tolka och teoretisera om hur de egentligen resonerar – vilket utmynnar i ett konstruerat bakomliggande resonemang som åtminstone jag finner inte bara främmande utan rent absurt.
Jag kommer sannolikt aldrig övertyga Kajsa Ekis Ekman om min ståndpunkt och med det resonemang hon för kommer hon aldrig att övertyga mig. Det vore dock trevligt om vi kunde försöka enas om så enkla saker som semantik. Sådant underlättar debatten.
